Finlands medeltid

Finland – en del av Sverige under 700 år

Sammanställda fakta från olika källor

Denna sidas innehåll:

 

Österlandets utveckling till Finland

Den kristna kyrkan delades i romersk och grekisk katolsk lära, eftersom kyrkomötet år 1054 inte kunde enas om hur många änglar kan stå på ett knappnålshuvud. Emedan de grekisk ortodoxa kristna räknades till hedningar, var det viktigt att få en kyrklig utpost i Finland. Enligt sägnen ledde kung Erik helige och biskop Henrik det första korståget till sydöstra Finland möjligen 1157. Danskarna företog några framgångsrika attacker mot Finland år 1200, men kungen av Svealand lyckades få påven att uttryckligen ange att landet underställdes Svearike.

Då Finland (Åbo trakten) under ”erövringsskedet” mellan åren 1150 och 1220, förenades med Svearike, var det fråga om en militärpolitisk och kyrklig expansion. Kristendom hade funnits redan länge i Finland bland kustbefolkningen. Åtminstone från 800-talet. Den viktigaste aspekten med dessa sk korståg var självfallet den ekonomiska, såsom i de flesta av europeiska krig. Bakgrunden låg i konkurrensen med både Novgorod och Danmark, som båda var aktiva i området. Mycket tyder på, att när Svealand trängde sig in i Finland på 1200-talet, fanns i Finland redan katolska kyrkan under påvens beskydd, sannolikt administrerad av den danska ärkebiskopen. Svealand alltså ”anföll” ett redan kristet land. Myten om korståg är senare propaganda som Laritz Weibull redan på 1910-talet påvisade.
Det begynnande jordbruket vid slutet av vikingatiden, fast boende, ökad befolkningstäthet och bysamhällets framväxt, ledde till en konkurrens om marken och östslaverna (finnarna) började tortyrallt mera tränga fram, även över svenskbygdens boplatser. Först när korsfararna underställde på 1150-talet, begynte lag och ordning få sin början. Med Birger Jarls korståg 1249 befästes det svenska väldet i Finland. I våra svenskbygder kände man redan förut svensk lag och svensk bondefrihet. Nu kom den också de finska stammarna till del. Efter korstågen flyttade mera svenska nybyggare till kusttrakterna som fiskare och bönder. När Hanseförbundet på 1200-talet började expandera, bosatte sig även tyska handelsmän i Finland. Men egentliga stadsaktiga samhällen rotfäste sig först på 1300-talet. Åbo fick stadsprivilegiet på 1290-talet, Ulvsby på 1340-talet, Borgå år 1347 och Viborg 1403. Ursprungligen utgjorde svenskarna i Finland en ren bondebefolkning. Ur denna allmoge växte under medeltiden fram ett världsligt frälse, vilket tillsammans med från Sverige inflyttade adelssläkter bildade den ledande klass, som uppbar landets förvaltning och rikets försvaret mot öster. Också medeltidens andra kulturstånd, prästerskapet, hade i stor utsträckning sitt ursprung i svenskbygderna. Hela den ”finska provinsen” kallades på medeltiden enligt sitt läge till Österland, men sedermera började man benämna det enligt det sydvästra landskapet Finland. Sverige var ett rike med konungaval. Landskapens representanter sammankom i Mora stenar i Uppland för att välja en ny regent när den förra dog eller måste avgå. Österlandet var första gången representerad i konungavalet år 1362. Eftersom riksdagen hade delvist sitt ursprung just av konungavalet, har Österlandets rätt att deltaga aldrig bestridits. Finland var alltså en organisk del av Sveriges rike.

kastelholmAlla Finlands stora medeltida borgar, Åbo slott, Kustö biskopsborg, Tavastehus slott, Viborgs slott, Raseborg och Kastelholm slott, var samtliga synnerligen väl befästa och omgivna med förborgar. Detta försvarssystem kunde därför på ett betydande sätt förebygga många krig under 1400-talets eljest mycket oroliga tider. Under hela medeltiden utsatte novgoroderna alltjämt med oroligheter och överfall. Men år 1477 förlorade Novgorod sin självständighet tills moskoviterna som övertog arvet om intresset av nordväst. Sedan slutet av medeltiden hade Sverige och Ryssland kontinuerlig tvist om gränsdragningen.

Åttio gråstenskyrkor liksom sju stenborgar, varav Viborgs slott och Olofsborg byggdes i försvars ändamål och de övriga för administration. De är tydliga minnen från medeltidens samhälle och dess välstånd.

Riket organiseras

GustavWasaNär Gustav Vasa år 1523 blev Sveriges kung visade han ett stort intresse att utveckla Finland. Genom reformationen bryts kyrkans makt och flyttas över till kungen. Från kloster och kyrkor konfiskeras silver och kyrkklockor som smälts ner och används bl a till att bygga upp landets administration.

Kung Gustav Wasa grundlade även Helsingfors 1.2.1550, vid hfrs1700Helsing åns (numera Vanda å) mynning. Staden skulle bli södra Finlands handelscentrum och konkurrent till Reval (Tallin). Först skulle staden och hamnen byggas på Sandhamn, men Erik Fleming började bygga den vid nuvarande Gammelstans strand. Greve Per Brahe anlände till Helsingfors och konstaterade att staden var en kåkstad som dåsade ynkligt. År 1640 bestämdes att staden ska flyttas ut till Estnäset med friare läge och rymligare hamnar, där den sedan började blomstra.

 

AgricolaMichael Agricola (1508-1557), som försökte uppfinna ett finskt skriftspråk, var finlandssvensk. Han var från Torsby i Pernå socken, där hans far var fiskare. Gossen förhjälptes till skola i Viborg var han fick smeknamnet Agricola efter hans faders stånd ”jordbrukare”. Därifrån flyttade han till Åbo, och sedan till universitet i Wittenberg. Där stiftade han bekantskap med Martin Luther’s reformistiska idéer. Eftersom Sveriges reformationsbärare Olaus Petri och Laurentius Andrae översatte Bibeln på svenska, kom Agricola på den naiva idén att skriva Guds ord på lapparnas språk.
Vid återkomsten till Åbo blev Agricola rektor i Katedralskolan. Där fick han tid för lapparnas dialekter, obygdens slangspråk, som aldrig hittills använts i skrift. Han började med en Abc-bok. Därpå utkom en bönbok 1545, och sedan började han med Nya testamentet 1548 . År 1554 blev Agricola biskop i Åbo, men avled redan år 1557. Eftersom lapparnas språk ”saame / såme”, var ett mycket primitivt språk, fick han låna och hitta på åtskilliga ord och uttryck.

En folkregistrering påbörjas, för att effektivt kunna ta ut skatt av det svenska landskapfolket behövdes en pålitlig folkregistrering. Redan 1524 kom jordeboken, dåtidens fastighetsregister. Vid 1560-talet fanns i Finland totalt ca 34 000 hemman. Regionalt var de såtillvida ojämnt fördelade, att hälften befann sig i sydväst (landskapet Finland, Satakunda och Tavastland), ca 0,5 – 1 hemman/km². Annorstädes var bosättningen mycket fåtalig. I inlandet fanns stora obebodda områden. Man har uppskattat att Finlands befolkning var då ca 300 000 personer. Huvudnäringen i inlandet var svedjebruk och pälsjakt.

Enligt kyrkolagen 1686, ålades kyrkan att föra böcker över husförhör, födslar, vigslar, dödsfall och flyttningar. Med husförhören kontrollerades invånarnas kristendomskunskaper regelbundet. Det var även obligatoriskt att närvara på gudstjänsterna. Kyrkan var på den tiden den enda riktiga nyhetskanalen makthavarna hade att nå ut till befolkningen. Religion var inte det enda som predikades i kyrkorna utan även kronans påbud.

Kronoskatterna, som i första hand bönderna blev utsatta för, steg regelbundet. Då gjorde tusentals finska bönder från norra och inre Finlands uppror (klubbekriget) 1596-1597. Den direkta orsaken var att konungens knektar hölls inkvarterade i bondgårdarna. Dessa gäster kunde bönderna inte uthärda. Upproret slogs blodigt ner av konungens ståthållare Klas Fleming

Krig, ett normalt fenomen

Sveriges historia hade vid mitten av 1500-talet kommit till en vändpunkt. Underattack epoken 1555-1721 var Sverige inblandad i ett stort antal krig. Till största delen utkämpades de mellan Sverige, Danmark, Polen och Ryssland. Freder slöts tid efter annan, men de var aldrig speciellt långvariga. Sverige kom på detta sätt att genomlida ganska exakt ett helt sekel av nästan ständigt krigstillstånd, varigenom krig blev för dåtida folk ett normalt tillstånd och freden ett ovanligt avbrott. Det går inte att förneka att detta var ett mycket märkligt historiskt period. Från att ha varit en osedd, obetydlig och outvecklad randstat klev Sverige raskt fram ur de skumma kulisserna och slet till sig en av huvudrollerna på den storpolitiska scenen i Europa. Landet blev med ens en första rangens stormakt.

Uppbyggnaden av det svenska stormaktsimperiet inleddes redan 1561. HansansSverige nedgång och den tyska ordenstatens sönderfall hade skapat ett maktpolitiskt vacuum i Balticum. Detta var ryssarna inte sena att utnyttja, och gjorde en stöt mot Östersjön. Även Polen och Danmark gav sig in i leken. Sverige nåddes om hjälp av bl.a. borgare i Reval som såg feta vinster gå förbi till den av ryssarna tagna staden Narva. Man beslöt att delta i huggsexan. Med detta inleddes en lång envig om herraväldet i nordöstra Europa, som kom att vara ett halvt sekel.

Sveriges storhetstid började 1617, då Ryssland överlät Kexholm, Nöteborg, Ivangorod, Kapris och Jama områden. Sveriges areal var en av Europas största riken, endast Ryssland och Spanien var större. Folkmängden i moder-Sverige var ca 850 000 personer, i Finland ca 350 000 samt i provinserna Estland och Ingermanland ca 300 000. Alltså hela Sveriges folkmängd var ca 1,5 miljoner. Stormaktstiden medförde ytterligare en utbredning av svenskans välde som bildningsspråk. Ämbetsmannakåren växte i antal och rekryterades främst bland de bildade (svenskspråkiga). Indelningsverket i armén åstadkom över stora delar av Finland officers boställen som härdar för svenskt språk och svensk kultur. På 1700-talet blomstrade bruksindustrin upp, och gav upphov åt ett flertal bruksegendomar som centra för en ny form av svensk herremanskultur. De livliga handelsförbindelserna med Sverige gav åt Finlands städer en stark svensk prägel.

tumultDe svenska erövringarna var framdrivna av en oro för landets säkerhet inför olika hot utifrån. Man byggde upp buffertzoner mot fientliga grannar och sökte vad som med ett mycket töjbart begrepp brukar kallas naturliga gränser. En annan drivkraft bakom erövringspolitiken var framför allt ekonomisk. När ordensstaten kollapsade fick man en chans att skapa ett handelsmonopol på den nordösteuropeiska handeln som riktade sig väst. Men ryssarna själva strävade efter att nå Östersjön och få på så vis en direkt länk till den västeuropeiska handeln.

Även i Ryssland satt man och kokade ihop revanschplaner. Framför allt ville man återta Ingermanland då förlusten av detta område lett till att man stängts ute från Östersjön. Trontillträdet av den vidunderliga och mäktige Peter I (den store) markerade början på en ny fas i landets historia; ett enormt arbete som syftade till att göra det efterblivna och isolerade Ryssland till en modern europeisk stat inleddes. Livsviktigt för det ryska riket och den ryska handeln var tillgången till isfria hamnar. Efter det ryssarna misslyckats att skaffa sig fri skeppsfart i Svarta havet med krigiska medel föll deras blickar på Östersjön och på de svenska provinserna där. De baltiska hamnarnas betydelse hade vid samma tid ökat starkt, och det mest tack vare en stegrad handel med vissa ryska produkter.

ofredUppe i Finland plundrade och dräpte ryssarna minst lika ohejdat som svenskarna nere i Polen. Den ryska generalen Sjeremetjev skrev i ett av sina brev hem till tsaren och berättade belåten om sina senaste härjningar: ”Åt alla håll lät jag sända ut folk för att fånga eller plundra; intet hava undgått förödelsen, allt är förstört eller uppbränt. Trupperna hava bortfört flera tusen män, kvinnor och barn, ävensom minst 20 000 arbetshästar och nötboskap.” Det man redan ätit upp, dräpt eller slagit sönder ingick inte i denna siffra och beräknades av honom till cirka dubbelt så mycket haffasom det man fått med sig. Ryska armén släpade med sig delar av befolkningen som ett levande byte; högt uppsatta ryska militärer lade beslag på många av dessa människor för egen räkning och nyttjade dem som livegen arbetskraft på sina gods. Andra såldes likt boskap på smutsiga marknadsplatser i Ryssland eller slutade som slavar hos tatarer eller turkar.
En gång rev ryssarna alla Åbos stenhus och Aura ås stenbro för att transportera stenarna till Petersburg. Många av Petersburgs äldre hus är murade med material från Åbo. Allt trävirke de fick, användes till galärer, med vilka stenarna skeppades till Petersburg.

KarlXIIDen avgörande drabbningen för det svenska stormaktsväldet var slaget vid Poltava 28.6.1709, där Peter den stores armé slog Karl XII. Av de 23 000 som blev krigsfångar vid Poltava kanske endast drygt 4 000 återsåg hemlandet. Därpå följde Stora ofreden, då 20 000 finländare flydde till Sverige. Ryssarna härjade överallt och likviderade ca 5 000 civila, och över 10 000 fördes till Ryssland som slavar. När freden sent omsider slöts så innebar det att en ny europeisk stormakt fötts; Ryssland. Av de som hade förts till Ryssland återlämnades inom 1922 slut endast ca 3500 personer, även om fredsfördraget förutsatte återlämnande av alla krigsfångar.

stenkyrkaUnder storhetstiden byggdes mycket kyrkor. Varje socken ville ha sin egen kyrka, som oftast byggdes i trä. Men prästerna levde på allmogens nivå, och hade en liten auktoritet. Omoral, superi och ståhej var allmänt även bland prästerskapet. Enligt tidens sed begravdes de döda under golvet i kyrkan. Detta ledde till att på sommaren fanns en förfärlig stank i kyrkan.

Frihetstiden

I början styrde riksrådet under kanslipresidenten (statsminister) Arvid Horn (1664-1742), vars stora uppgift nu var att läka de sår kriget slagit. Finland begynte nu att befolkas på nytt. Först kom flyktingarna från Sverige tillbaka. Så fylldes vägarna från Ryssland av frigivna krigsfångar; även den bortrövade befolkningen frigavs, ehuru motvilligt, blott på Horns uttryckliga yrkande. I gårdarna uppväxte förunderligt stora barnskaror, 20 i en familj var ingenting ovanligt. På den tiden fanns det inte så många andra nöjen. Efter freden i Nystad genomgick Finland endast ett fåtal och korta krig. Om man utesluter inverkan av riksgränsernas förändringar och hålla sig till samma geografiska område, var Finlands folkmängd år 1720 ca 400 000, men år 1865 ca 1 850 000. Denna väldiga ökning placera sig nästan helt till lantbruket. Först nu röjdes mesta delen av det jord, som i dag är odlingsjord, till en del faktiskt bara som gräsbevuxna ängar som inte plöjdes, och bara delvist till åkrar. Vid epokens slut hade obebodda ödemarker försvunnit med undantag av Lappland och nordöstra gränstrakter. Städerna stodo upp ur askan. Inom en mansålder försvunno spåren av Stora ofreden. Det var Arvid Horns verk, en av Sveriges utmärktaste män, men hans fosterland var Finland. Finland hade ej kunnat så återuppstå, om det ej skett i skyddet av Sveriges regering och Sveriges lag.

Att tillhöra Sverige eller Ryssland?

Efter hattarnas dumdristiga ryska krig 1741-1743 fick Sverige en billigare fred än man väntat. För Rysslands kejsarinnan Elisabet (1741-62) var det av stor vikt att äga hela vart land, med bägge stränderna av Finska viken, till sin nya huvudstads försvar. Kejsarinnan Elisabet gav liv åt benämningen storfurstendömet Finland, och manifestera fram tanken att detta område skulle bildas till en egen stat. Finland blev nu mycket viktig, och kronprins Adolf Fredrik yttrade: ”Sverige är inte Sverige utan Finland”.
Till följd av freden i Åbo 1743, förflyttades Finlands östra gräns till Kymmene älvs västligaste förgrening. De enda befästa städerna i östra Finland: Fredrikshamn, Villmanstrand och Olofsborg, blev således på ryska sidan av gränsen.
Situationen skapade ett hot mot Sverige. Ryska flottor förorsakade skärmytslingar längs hela svenska kusten. Andra europeiska riken var också oroliga över utvecklingen, speciellt Frankrike, med vilken Sverige hade knutit en militär allians.

Sveaborg, Europas mäktigaste fästning efter Gibraltar

The_Bombardment_of_Sveaborg,_9_August_1855_by_John_Wilson_CarmichaelTill rikets försvar behövdes mera än vältaliga ord. Efter utdragna förhandlingar beslöt Sveriges regering år 1747 att gränsen mot Ryssland skulle befästas och att en flottbas skulle grundas för att balansera hotet från den ryska flottbasen Kronstadt. Degerby (fr.o.m 1752 Lovisa) valdes som ort för den nya gränsfästningen. Planen omfattade en landfästning i Degerby, en sjöfästning på Svartholm, samt som flottbas och depåfästning Sveaborg utanför Helsingfors. Då beslöt riksdagen att anlägga en sjöfästning vid inloppet till Helsingfors på den krans av klippöar, som omger den djupa och rymliga Kronbergsfjärden. Planen hade utarbetats av den snillrike överstelöjtnant Augustin Ehrensvärd (1710-1772), som även förordnades att leda befästningsarbetena. Här skulle byggas ett värn mot öster, ej blott för Finland, men för hela Sveriges rike; härav det stolta namnet Sveaborg. År 1747 började vid det lilla Helsingfors en stor verksamhet. Bastioner, kasematter, underjordiska gångar, kaserner och magasin. För flottan byggdes på Sveaborg skeppsvarv och skeppsdockor. I hamnarna byggdes den berömda skärgårdsflottan, grundgående galärer, som skulle stöda arméns rörelser. Flottan som placerades vid Sveaborg omfattade bl.a. 135 galärer, 4 fregatter. Sveaborg är känt som en kulturens banbrytare, med ett inflytande som påverkat det kulturella livet i hela Finland. Ett intensivt byggande pågick i 40 år. Det var det största byggnadsprojektet som Sverige någonsin företagit sig. Byggandet finansierades först och främst med understöd som Frankrike beviljat. Befästningen växte till en stad med flere invånare än själva Helsingfors. En lång tid hade öarna flere invånare än själva Helsingfors. I slutet av den svenska perioden, år 1806, bodde ca 4 600 personer på öarna och 4 200 i Helsingfors. Vid den tiden var Sveaborg Finlands näst största stad, efter Åbo, som då var huvudstad.

Nu började även Helsingfors blomstra. Den lilla gråa kuststaden fick framför sig den svenska kronans gunstling, ett örike, där all jordisk lycka verkade samlas. Fästningsarbetet hämtade med sig officerare, stilkonst, fina viner, silkeskläder, perukmästare, musikanter och resande teatersällskap. Helsingforsarna var som barn, som efterlikna en förtjusande prinsessa. Det räckte inte länge förrän man såg på Helsingfors gator adel och borgare iförd biskopsperuker och granna brokadrockar.

Tankar om självständighet

porrassalmiNär Gustav III 1788-1790 åter förde krig mot Ryssland nyttjade han tillfället i akt, då kejsardömet var i krig med Turkiet. Den svenska flottan skulle slå den ryska flottan och Kronstadt och Petersburg skulle erövras, eller de skulle åtminstone bombarderas till ruiner. Initiativet var trots allt ryssarnas. I början av juni anföll de Savolax, var Savolax brigad och Björneborgs infanteriregemente drog sig tillbaka söder om S:t Mickel till Porrassalmi. Där fick svenska arméns 650 finländare en nästan legendarisk avvärjningsseger över den 5 000 man starka ryska trupperna. I juli blev ryssarna tvungna att dra sig tillbaka från Savolax för att undvika en inringningsfara. Då erövrade svenskarna det ryska lägret i Randasalmi och fick ett stort krigsbyte. Under denna tid agerade en opposition kallat Anjalaförbundet. De första tankarna om självständighet för Finland uppstod av finlandssvenskar.

Vintern 1789-1790 var den febrila skeppsbyggens tid. Skärgårdsflottan utbygges nästan dubbelt större som tidigare. Avgörandet i kriget föll den 9 juli 1790 då den svenska och den ryska flottan drabbade samman i Svensksund. Svenskarna vann sitt största sjöslag någonsin. Vind förhållanden hade vänt sig ogynnsamt för ryssarna och försvararnas lyckade kringgående rörelse ledde deras flotta till undergång. Ryssarna förlorade 52 fartyg och 9000 man, svenskarna endast 6 fartyg och 300 man. Efter denna förlust undertecknade den ryska kejsarinnan Katarina fredsförhandlingarna.

I minnet av den forna storhetstiden följde Sverige med fasa hur den stora östra grannen ökande sitt välde. Ryssarna antasta sina grannar på alla håll och varje år förena de ett nytt område till sitt imperium. År (1799) mätte de med passionerade blickar på Finlands bördiga fält. Sedan skulle Sverige och Norge vara på menyn liksom Persien, Indien och Turkiet.

Annonser
%d bloggare gillar detta: