Finlands forntid

Sammanställda fakta från olika källor

Det här är en kort sammanställning av Finlands fornhistoria, i stället för de historiska felaktigheter som sprids till förmån för de nationalistiska finskhetsivrarna. Särskilt Finlands äldre historia lider av denna historieförfalskning. Följande historiska sidor om Finland är på intet sätt fullständig ur historisk synvinkel. Syftet är att ge en relaterad uppfattning om vad som hänt historiskt och hur Finland utvecklats genom tiderna.

Urbefolkning, gener och språk

Så snart Fennoskandien befriats från inlandsisen, ca 9 000 år f.Kr. upyoldiahpenbarade sig de första stenåldersfolken. Men DNA-undersökningar har kunnat fastställa att de första invandrarna kom från Västeuropa via Sverige. Vid tiden för istidens slut finns spår av bosättningar från en båtburen fiskekultur, som specialiserat sig på fiske samt jakt på säl, i Halland. En del av dessa nordbor, fortsatte småningom utmed isranden mot nordost, över skären, som skulle bli Åland, kom de till Finland. Strax norr om Borgå, i närheten av byn Askola, mötte våra blivande förfäder, en långsmal landrygg, Stängselåsen, som sträckte sig från Karelen. Där slog de sig ned, och spåren efter dem har döpts till Askolakulturen.

Medan stenåldern alltjämt fortgick (3 000-2 000 f.Kr.) och inlandsisen dragit sig så långt tillbaka att det fanns utrymme för ren och älg, kom en andra våg av invandrare från Nordtyskland. Det var jägargrupper som var specialiserade på jakt på megafaunan (ren och älg). DNA-undersökningar har också visat att många av lapparna eller samerna är ättlingar i direkt nedstigande led till dessa invandrare. De lånade av nordborna en mängd ord och termer och framför allt många mytologiska drag. I sina beskrivningar om det nordliga folket som levde med fångstkultur, kallade antikens författare dem till fennoi eller fenni, som åsyfta lapparna. Sagornas vanliga namn på lapparna var även finnar.

roden-porkala

Eftersom stenålderns folk kunde segla till Gotland, kunde de på samma sätt segla till Åland och Finland. Med båt som båt, kunde man under en dag kunde segla från Roden till Åland. bronstidPå två dagar hann man till Åbo eller Hitis. På tre dagar kom man till Porkala udde. De grundgående båtarna behövde inga farleder. En sjövan besättning kunde med lätthet upptäcka grynnor, genom att iakttaga vågornas rörelser. Eftersom de västliga vindarna redan då var dominerande, kunde man lättare segla från väster som från öster.

Eftersom Finlands skandinaviska urbefolkning var ett båtfolk, bebodde de öar, holmar och ett smalt kustområde. Från de förhistoriska tidsåldrarna finns det tydliga tecken på att bosättningen hade regelbundna kontakter åt väst. De mest synliga minnesmärkena från bronsåldern är 450 stora gravhögar i kusttrakterna. Även andra fynd vittnar om en lång tids bebyggelse av svear. Fynd med influens från den skandinaviska stenåldern har påträffats även långt inne i Finland. Alltså delar av det övriga Finland har under olika tidsperioder av den förhistoriska tiden varit föremål för svensk bosättning.

De äldsta svenska rikena bestod av många små hövdingadömen. Tacitus nämner att land1000svionerna (båtfolket svearna) bor ute i själva havet. Större delen av norra Östersjön utgjordes av skärgård, och all kommunikation ägde rum med hjälp av de roddbara, dubbelstäviga skeppen. Det var tryggt att bo på öar när de hade sin styrka i sjövärdiga flottor. Förklaringen är den, att havet hindrar plötsliga fientliga anfall. Den snabba landhöjningen bidrog snabbt med nya obebodda holmar med bördiga åkrar.

Redan under bronsåldern förena sjö- och vattenvägarna folk och länder. Att färdas sjövägen var för kustens befolkning naturligt, befolkningen förflytta sig fritt dit det fanns utrymme. Fartyget blev en central symbol för denna tid. De avbildades i form av hällristningar och skeppssättningar längs farlederna.
Under vikingatiden utvecklades handeln – vid sidan om vikingafärderna – längs den lätt farbara farleden mot öst. Skärgården på norra Östersjön, längs Finska viken och Bottenviken var befolkade av ”östsvear”. I varje händelse räkfornbebygnades den finska kusten till ”hemma vatten”, varför det också var onödigt att nämna dem på runstenarna. Tidtals har t.o.m. den skandinaviska bosättningen haft en betydligt större utsträckning än nu, bl.a. i områdena mellan Åboland och det nuvarande Svensk-Österbotten samt öster om det nuvarande svenska boplatserna vid Finska viken. Vid korstågstiden blev det aktuellt att bilda ett mera organiserat statsskick. Konungariket Sverige bildades av de svenska landskapen och Finland tillsammans. Utan Finland har väl knappast Sverige uppkommit.Otvivelaktigt härstammar Finlands befolkning både från svensk urbefolkning och lappar (finnar), men de bodde länge på olika orter. I vissa trakter existerade ännu i början av 1900-talet skarpa språkgränser, och har därför också existerat redan under förhistorisk tid. Det inre Finland var mycket glesbefolkat, och där rådde i landet en blandkultur med inflytelser både från väster, öster och söder.

 

Varifrån har finnarna kommit till Finland?

main-qimg-afea6f22747227763d6628c1e2b1df30

Bilden visar de finsk-ugriska språken. Finskan och samiskan är mest besläktad med Erzya

Hapogrupper i Finland

Blå färg visar skandinaviska gener och rött mongoliska gener.

Finländarna, finskheten och den finska identiteten har utvecklats genom en sammansmältning av invandrare som anlänt från olika håll.
Genforskningen har påvisat att Finlands befolkning till 28% har skandinaviska/germanska gener och 61% mongoliska gener. Som en följd av den drygt flertusenåriga utvecklingen bildades en befolkning, vars genblandning är djupt sammansmulten.

Genom arkeologiska fynd vet man att även stridsyxekulturen (även känd som snörkeramisk kultur), kommit hit under senneolitikum från väst omkring 2000 f.Kr. Stridsyxekulturen, som fått sitt namn efter sina vackra båtformade ritualyxor, hade en kultur som var baserat på boskapsskötsel och litet jordbruk. Det var främst primitiva former av vete ‘emmer’ och korn ‘bjugg’ på lätta sandjordar och jordplättar där vegetationen bränts bort (svedjebruk). Stridsyxekulturen förde också med sig en viktig sak, kopparn. På många orter har man hittat båtyxor (skafthålyxor) som tyder på att det har funnits boplatser från stridsyxekulturen. Men spår av boplatser har man inte funnit. Det beror på att stridsyxefolket bosatte sig på platser där senare tiders odlingar och markbearbetning förstört alla spår. Den gropkeramiska/kamkeramiska kulturkretsens boplatser verkar ha bevarats bättre eftersom de i regel låg på platser som var av tillfällig art, och inte odlats eller åtminstone inte odlats lika kraftigt. Stridsyxekulturen (s.k. kiukaiskulturen på västkusten) som hade anlänt via Åland under slutet av stenåldern för 3800 år sedan, markerar en övergång mot bronsålder. Med tiden uppstod mindre byar och hövdingasamhällen. Längre in i insjö-Finland var befolkningstätheten mycket sporadisk.

Tavasterna var enligt gravfynden från 600-talet ett stam på ca. 200 personer. Namnet Tavastland finns första gången på en svensk runsten från 1000-talet. Enligt en förklaring skulle ordet tavast bestå av det fornnordiska ordleden tav som syftar på tröghet och folknamnet est. Dessutom är det inte omöjligt att tavasterna skulle ha kommit från Estland. Enligt Tacitus så talade esterna för 2000 år sedan ett germansk språk som liknade britternas.

Ortnamnens ursprung

Ortnamnens ursprung visar inte minst svenskhetens urgamla rötter vid Finlands kuster, en historisk självklarhet som minsann behöver betonas. Namnet Finland har sin härkomst från latinet, där förleden fin anger att landet tar slut. Det finska namnet för Finland, Suomi är en förvrängning av Some (på 1508-talet) eller Saameland (på gamla kartor). Under vikingatiden var namnet Finland liktydigt med Egentliga Finland, men används på dessa sidor ur vår tids perspektiv. Många ortnamn i Finland är till sin karaktär typiskt fornsvenska. Det urnordiska -ala = ås i efterleden (Munsala, Porkala, Tenala mm.) finns också i Sverige. Ända till våra dagar bär mången ort de fornnordiska gudarnas namn, som Odensö vid Ekenäs, Torsby i Pernå, Torbonäs i Björneborg, mm.
Ortnamnvätt- och -lax har sin rot i en mer eller mindre norrön svenska (före 1520), och betyder samma sak. Vätt- kommer av en urgammal beteckning för vatten. Det är vanligt som sjö- och viknamn i Västsverige. Jämför sjön Vättern. Det senare ledet, -lax, är också ett vanligt vattennamn. I språkdjupen finner vi det indoeuropeiska laku och därefter germanska laho och isländska la, som båda betyder ”strandvatten vid havet”. Där finns latinets lacus och italienskans lago, insjö – och svenskans lagun! Det fornsvenska lagher och isländska logr betyder lag, det vill säga vätska – jämför sockerlag – men också insjö eller flod, vilket älvnamnen Lagan och norska Laagen visar.
Liksom -lax inte kommer från lahti/laksi kommer ej heller -lot från luoto. Snarare tvärtom. Alla gamla luoto-namn ligger i saltvatten. Således i traditionella svenskbygder. Namn som slutar på -inge anses i Sverige vara mycket gamla järnåldersnamn. Exempel är Wellinge, Haninge, Käpplinge, Kallinge, Knislinge m.fl. Namntypen finns också i Finland: Kumlinge, Steninge, Käldinge, Pellinge och nu tydligen Wellinge.

Alla finn-namn anger inte finsk nationalitet (Finby i Norrmarks kommun, Finno i Esbo stad, Finström på Åland mm.). Ordet har haft en annan innebörd allt sedan frisernas forntida konung Finn, över runstenarnas Finnr fram till ålänningarnas finne. Medeltida och yngre urkunder bevisar, att folk från landskapet Finland kallades finnar, men det var inte förknippat till något språk.
Norrland omfattade i äldre tid Finland norr om Ule älv samt Sverige norr om Ödmården och Hälsingland. Kajana härstammar från det gamla germanska ordet kainu för ”lågt land”, är kanske onödigt att hitta annat ursprung för denna terräng benämning. Namnet för landskapet Satakunda är en förvridning av ordet hundare, alltså samma ord som användes i Roden för skeppslag som rusta ett långskepp.

Begreppet ”svensk” är inte äldre än medeltiden. Tidigare fanns en mängd olika folk och folkgrupper, fördelade på en mängd självständiga riken. Det verkar också ha gått en skarp skogsgräns mellan svear och götar. Att tala om något ”nationalmedvetande” under forntiden är rena struntsnacket. Vissa folk kände sig inte ”svenska” förrän efter år 1500.

Bebyggelsens början och fornborgar

Av fornlämningar har man kunnat konstatera, att i södra delen av det geografiska område bebyggelsesom i dag utgör Finland, var mycket glesbefolkat. Om bosättningen i inlandet vet man inte exakt vad det var för folk. Enligt vissa teorier tänker man sig att där har rört sig mindre grupper. Annat är det med kustbefolkningen som med säkerhet kan påvisa en härstamning från väst.

Borgarnas historia började i Finland med ”fornborgarna”, som utgjorde en kollektiv samlingsplats eller boplats för ortens befolkning. De byggdes på holmar, som numera är toppen av branta backar. Eftersom vattnet har sjunkit med åren är det för mången svårt att förstå varför man har byggt en by uppe på ett berg. Särskilt under järnålderns slut bodde folk i ”fornborgar” på alla bebyggda trakter. Numera känner man till på Åland 6, egentliga Finland ca 20, Nyland 8, södra Satakunda 3-4, övre Satakunda och Tavastland 20, Savolax 4 och Ladoga Karelen drygt 20. Benämningen ”borg” är missvisande. De byggdes knappast för försvarsberedskap, utan snarast därför att folk ville bo i små byar, där de bäst kunde komma till rätta med hjälp av kollektiva aktiviteter.

Annonser
%d bloggare gillar detta: