Bärnsten – Baltikums guld

Baltikum med öarna Ösel (Saaremaa) , Dagö (Hiiumaa), Moon (Muhu) och Ormsö (Vormsi) utanför Estland och Rigabukten, har varit bebodda sedan stenåldern. Den hittills äldsta kända boplatsen i Baltikum är Pulli i sydvästra Estland (nära Pärnu) anlades ca 7500 f.Kr. Men Estlands stora öar har varit bebodda av ”svenska” nordbor sedan stenåldern, men befolkningen ökade under bronsåldern när bärnstenen blev värdefull för handeln med medelhavet. Ormsö gravfält mer 330 solkors, vittnar om en urgammal tro hos de som bebodde öarna. Under andra världskriget lämnade svenskarna öarna.

solkors-ormsö
Bärnsten från norden var känt i medelhavsregionen för 3500 år sedan. Nordborna använde bärnsten som betalningsmedel för bronsföremål som tillverkades på Sardinien och Cypern. Bärnsten var Baltikums guld. Handeln och utbytet mellan (Sverige) och (Estland/Lettland) var stort under bronsåldern. Förekomsten av haplogrupp I hos den Baltiska befolkningen vittnar också om detta. Fynd från bronsåldern har gjorts i stort sett hela Finland samt kustområdena i Estland och Lettland. Dessa fynd visar att Finland och Baltikum var befolkat av skandinavisk ursprungsbefolkning redan under bronsåldern. De första bronssvärden nådde (Estland) redan under yngre bronsåldern, antagligen via Skandinavien. Fragment av två bronsålderssvärd har påträffats på ön Ösel och kan dateras till tiden 1000-750 f Kr. Man har även hittat rester av verkstadsplatser för bronsgjutning på Ösel.

amber-sword

Redan år 98 eKr skrev den romerske historikern om Baltikums bärnsten i skriften Germania. Av texten framgår att Aesti var indo-europeiska, baltiska stammar och inte som dagens ester som tillhör den finsk-ugriska språkgruppen. Skrivningen att ”havet omsköljer ästiernas stammar” kan tyda på att Tacitus avser öarna Ösel (Saaremaa).och Dagö (Hiiumaa). utanför Estland och Rigabukten. Ösel är känd för stora fyndigheter av bärnsten.

ösel-dagö

Men Ösel kan ha varit känd före Tacitus. En meteorit som för över 2 700 år sedan slog ner på Ösel, efterlämnade ett påtagligt spår i form av en krater som nu är sjön Kaalijärv. Kaali är en meteoritkrater 110 meter i diameter, 22 meter djup och delvis vattenfylld. Ett gigantiskt hål i naturen, en kanske en källa till mytiska berättelser och Faethonmyten från det antika Grekland. Möjligtvis kan den grekiske geografen Pytheas från Massalia (Marseille) ha utsträckt sin forskningsresa också till länderna kring Östersjön och besökt Ösel någon gång i perioden 350–325 f.Kr. och där fått sig förevisat Kaalijärv, som av lokalbefolkningen sades vara “graven där solen föll ner död”, samt att en passage i Apollonios Rhodios Argonautika ger belägg för att Kaalijärv av antikens greker även tolkades som platsen för Faethons förolyckande.

Jerker Blomqvist om Kaali meteoren

Kaalijärv

Tacitus – Germania kap 45

”Låt oss därför vända tillbaka till Svebiska havets högra kust3, vars vågsvall sköljer ästiernas4 stammar. Dessa hava samma plägseder och yttre som sveberna men ett språk, som mera närmar sig det britanniska5. De tillbedja gudamodern6. Såsom tecken på sin tro bära de vildgaltbilder7. Detta tryggar mer än vapen och alla slags skyddsmedel8 gudinnans dyrkare till och med mitt ibland fiender. Sparsamt förekomma järnvapen, i regel brukas träklubbor. Odling av säd och andra näringsväxter bedriva de med en i jämförelse med germanernas vanliga lättja stor idoghet.

Men även havet genomsöka de, och de och inga andra är det, som på grunda ställen och även uppe på själva stranden insamla bärnstenen, vilken de själva benämna glesum9. Men av vad art den är och huru den uppstår, det hava de, såsom ju var att vänta av obildade människor, varken efterforskat eller tagit någon reda på. Länge fick den också ligga där obeaktad bland allt annat som havet vräker upp, tills vår praktlystnad gjorde den namnkunnig10. För dem själva saknar den all användning. Rå insamlas den, utan all bearbetning kommer den i marknaden, och med förvåning mottaga säljarne det pris som betalas. Emellertid kan man förstå, att den måste vara en saft av en eller annan trädart, emedan ej sällan åtskilliga krypdjur och även flygdjur skina igenom, vilka fastnat i det flytande ämnet för att inom kort inneslutas i den stelnande massan. Av detta skäl är jag böjd att tro, att likasom i Österlandets avlägsna inre, varest rökelse och balsam framsippra, så ock på Västerlandets öar och kuster finnas ovanligt savrika skogar och lunder. Av den närboende11 solens strålar utpressas dessa och hållas flytande och droppa så ner i det intill liggande havet, där de genom vind och våg drivas till motbelägna kuster. Om man undersöker bärnstenens natur genom att bringa eld i beröring därmed, så antändes den såsom en furusticka och åstadkommer en fet och osande låga. Till slut blir den till en klibbig massa liknande beck eller kåda12.”

Annonser
%d bloggare gillar detta: